En lördagskväll som alla andra. Det är vår och regn i luften. Jag hoppar på cykeln för att möta upp en kompis i stan. Vi ska handla och sedan ha en riktigt bra hemmakväll. Jag är glad och känner ett inre lugn. Idag är min dag. Vinden letar sig in i springor mellan halsduk och jacka. Jag cyklar långsamt på en cykel som skulle kunna falla ihop när som helst.

 

När jag kommit in i stan väljer jag mellan två vägar, men tar till slut den som jag tror är kortast. Direkt när jag svängt till vänster ser jag ett gäng på kanske sex killar lite längre fram. Min första tanke, som ett inövat självförsvar, är att "fan, jag skulle ha valt den andra vägen". Men jag väljer att bara stöta bort den tanken, för jag känner mig nästan lite töntig som tänker så. Ska jag inte ens kunna cykla förbi ett killgäng klockan sju en lördagkväll? Hela min kropp är dock fortfarande inställd på att för allt i livet undvika dessa killar, precis som alla andra gånger jag som ensam tjej tvingas passera en grupp av det motsatta könet. Så när vi närmar oss varandra ser jag till att så mycket det går fästa blicken på en okänd punkt, långt borta. Allt för att inte möta någon av killarnas blick. Allt för att inte riskera att någon av dem ska uppfatta mig som inbjudande eller fan vet vad. Det är bara så en som ensam tjej gör i situationer som denna. Oftast får en ju inte mycket mer än några obehagliga blickar, lite skratt och kanske någon busvissling. Men en vill ju alltid vara på den säkra sidan.

 

Jag har passerat kanske hälften av dem, och tänker att nu är jag snart säker. Snart kan min kropp gå tillbaka till normalläge igen. Då kommer det. "Hora!", spottar en av killarna ur sig och tittar på mig. Killen som går bredvid kastar ur sig samma sak. "Hora!". Sedan skrattar de lite. Det hela går så snabbt. Det tar några sekunder innan jag ens uppfattar vad de just tagit sig rätten att säga till mig. När jag fattar är det försent, då har jag redan cyklat förbi. Inte för att jag vet om jag svarat något om jag haft chansen.

 

"Vafan", säger jag för mig själv. Jag är verkligen inte förvånad, men ändå så chockad. Vem är ens den människan som känner att den, i sällskap av fem andra killar, kan ta sig rätten att säga en sådan sak till en ensam tjej. Det ord som de vet är det känsligaste en tjej kan kallas för. Ordet som kommer åt det allra sköraste. Och ändå har de ingen jävla aning. De har ingen aning om hur en som tjej känner när en blir kallad hora. De har ingen aning och de bryr sig inte om att ens försöka förstå.

 

När jag cyklar vidare känns mina fötter tunga mot cykelns pedaler. Inuti är jag helt tom. Cykeln kommer nog inte falla ihop inom de närmaste hundra metrarna, men det känns som att jag ska göra det. Det går inte särskilt många tankar genom mitt huvud förrän jag kommer fram till Konsum. Där hoppar jag av cykeln, vrider om låset och går in. Sätter mig ner och känner tomheten bli till en tjock klump i halsen. Kämpar för att hålla tårarna tillbaka tills det inte går längre. Jag går ut, ställer mig med blicken fäst på ingenting och känner tårarna tränga fram trots att jag kämpar emot hårt, hårt. Allt känns så jävla fruktansvärt patetiskt hopplöst.

 

Det går verkligen inte att förstå. Att dessa sex killar, trots att jag som ensam tjej mot dem redan är fullkomligt underlägsen, ändå känner att de måste förstärka sin maktposition ytterligare. Hur de kan sparka på någon som redan ligger ner. Någon som kämpat bort tanken på att vända och fly. Någon som nästa gång med säkerhet kommer välja den längre vägen. Någon som för allt i världen vill fortsätta kämpa, men känner att det är så jävla hopplöst gånger som denna. Det känns som att någon hånflinat mig rakt upp i ansiktet.

 

Du tror att du kan kämpa emot, men det kan du inte. När det kommer till kritan är du alltid underlägsen. Alltid redo att bli spottad på. Men fortsätt hålla uppe hoppet du, fortsätt kämpa. Ni feminister ska ju bara klaga hela jävla tiden. Gör något i stället.