Ja, igår skulle allt vända. Det var då vi skulle känna att vi åtminstone hade lite vind i seglen. Det var då vi skulle rösta in Fi i Europaparlamentet, och det gjorde vi också. Men trots att det känns helt fantastiskt så vill jag bara gräva ner mig någonstans och aldrig komma fram igen.

 

För var är vi på väg egentligen? Var är vi på väg när var tionde svensk röstar på SD och det ser lika mörkt ut i resten av Europa? När SD jublar när Nationella Fronten blir Frankrikes största parti? Om något så hoppas jag att detta kan vara ett slags uppvaknande för vissa. Det är så här världen ser ut och det är så det kommer fortsätta om vi inte visar tydligt motstånd. Jag hoppas att alla som inte röstade igår ångrar sig djupt och lär sig något till nästa gång. Jag hoppas att folk fattar att en genom att bemöta rasistiska åsikter med neutralitet och tystnad bara spär på deras framgång. Det är nu vi måste sätta ner foten. Nu och inte senare. Vi har redan ödslat en massa tid genom att försöka värna om någon slags demokrati som ska innebära att rasistiska partier får uttrycka sig hur som helst utan att bemötas av motstånd. Där antirasism anses vara antidemokratiskt. Det är dags att tänka efter.

 

Jag vill inte känna mig otrygg. Jag vill inte känna att min frihet hotas mer än vad den redan gör. Och jag vet att det jag känner inte är någonting jämfört med andra HBTQ-personer och kvinnor i Sverige, Europa och världen. För att inte tala om rasifierade. Är det här vad vi kallar demokrati kan vi lika gärna ge upp allt. För ett sådant här samhälle är fan ingenting att värna om.